Nu e de jul igen...

Malmö, 2001-12-20

Det är tidigt på julaftons morgon och jag är nyss hemkommen. Under kvällen har jag spelat bingo lotto för första gången i mitt liv, och troligen den sista. Efter några timmars genomlidande av tama skämt, tråkig musik (som säkert pensionärerna älskar, men inte jag) och ändlösa rader av upptaget-toner i telefonluren konstaterar jag och min vän att vi förlorat både pengar och tid som vi hade kunnat använda på ett mycket bättre sätt. Av de 11 miljoner lotter som tryckts upp för kvällen räknar man bara med att 2500 utfaller med den lägsta vinsten; 100kr, vilket motsvarar värdet av två lotter. I efterhand inser jag att chansen att hitta en hundring på gatan är betydligt större än att jag ska vinna mer pengar än jag köpt lotter för.

Då vi ventilerat vår besvikelse för varandra ger min vän och jag oss ut i Malmös vintriga natt på en lång promenad. Den nyfallna vita snön gnistrar i gatlyktornas ljus. Trädens svarta grenar sträcker sig försmäktande mot den grå himlen och det knarrar under skosulorna. Det ligger nästan något onaturligt över stadsparkens träddungar där vi pulsar genom snön. Vår konversation är ständigt växlande mellan djupa funderingar och ytliga konstateranden och under de timmar vi vandrar fram utan något bestämt mål hinner vi beröra många av livets glädjeämnen och sorgligheter. Naturens skönhet och vårt intellektuella utbyte står i bjärt kontrast till vårt tanklösa stirrande på TV:n bara någon timme tidigare.

Då vi skiljs åt fortsätter jag ensam på min väg hemåt. Bussarna har slutat gå för länge sedan. Då jag möter tidningsbudet glömmer jag av mig och hälsar, min vana trogen. Han hälsar reflexmässigt tillbaka, men ser skrämt på mig som om jag utsatt honom för ett rånförsök. Jag påminns om att inte bli för närgången nu när jag bor i storstan, och jag börjar längta hem litet till min lilla by i Norrland där det är konstigare att inte bry sig om varandra än att ignorera någon man möter.

Varför dras vi människor till det som är sämre för de flesta och bättre för några få? Varför bor vi i anonyma städer när vi kan bo i små samhällen där alla har ett personligt förhållande till varandra? Varför spenderar vi våra surt förvärvade slantar på ett lotteri där nästan alltid andra kommer att få nytta av våra pengar? Vore det inte bättre om vi tänkte på varandra litet mer och litet mindre på oss själva?

Jag hoppas att julhelgen spenderas på ett vettigare sätt av sveriges befolkning än att sitta framför dumburken utan gemenskap med varandra. Jag hoppas att fler inser att de dyrbaraste gåvorna man kan ge inte är sådant man kan köpa för pengar. Jag hoppas att alla kommer att få en god jul och ett gott nytt år. Men jag är medveten om att det allt för ofta inte är fallet.