Natten vi drog 

 

Jag låg i min säng. Stirrade upp i det vita taket. Fast det var ju inte min säng. Jag hörde det dova ljudet av en tung metalldörr som öppnades och sedan drogs igen med en smäll. En efter en öppnades dörrarna till de andra rummen i korridoren. Sedan en snabb knackning på dörren innan den flög upp och en mörk kalufs visade sig i öppningen.
- Gonatt Lindberg!
Jävla plit-helvete, tänkte jag, hur fan kan man ha en god natt då det sista man får se på kvällen är ditt fula flinande ansikte i dörren, men svarade med en suckning,
- Gonatt. 

Jag fortsatte stirra på taket en stund. Det är lustigt hur fort man lär sig att koppla bort hjärnan då man sitter inne. De första veckorna kryper det i kroppen, man klättrar på väggarna, har myror i byxorna, och man ger sin vänstra njure för minsta lilla chans att glömma bort var man är. Hasch blir en livräddare, åtminstone känns det så då ruset och lugnet sprider sig genom kroppen. Men sen då blåskjortorna släpar iväg med en upp mot spegelrummet, där dom tvingar av en kläderna och stirrar på kuken från sju olika vinklar samtidigt som man förväntas klämma fram dom gula dropparna som man vet kommer att klistra fast en några extra dagar i det här skitiga hålet, det är då helvetet kommer tillbaka, och då kan man inte fly. 

Nu var det kväll, och kroppens eget knark, melanin, serotonin och anandamin, började flyta runt i kroppsvätskorna och fick hjärncellerna att börja flyga. Här inne föredrar jag mardrömmar. Att få vakna upp blöt av svett, med nerverna på helspänn, med känslan av att vara jagad krypande genom hela kroppen, och sedan inse att man sitter i ett litet cementerat rum med igenbommade fönster och låst dörr som man inte ens själv kan få upp, det är enda gången man kan känna att det är skönt att få vara här. Drömmar om solen som silar ner genom granarnas täta barr i en fuktig skog där mossan nästan smälter under fötterna då man trampar på den och fåglarna sjunger en stilla serenad över livets förgänglighet, det är sådana drömmar som är dom verkliga mardrömmarna här inne, för sådana drömmar bär man med sig då man är vaken och oavsett hur mycket man vill förtränga dem klamrar sig det undermedvetna fast vid dem och vägrar släppa sitt krampaktiga grepp.

 528 dagar kvar. 528 evighetslånga nätter. Kommer mardrömmarna någonsin bli verklighet?

 Jag vaknade av ljudet av en nyckel som stacks in i dörrlåset. Nyckeln vreds om och dörren öppnades. Men något saknades. Ingen hade knackat innan dörren öppnades. Jag kisade mot ljuset som flödade in från korridoren. En kort figur i t-shirt och träningsbyxor tittade på mig med ett brett leende.
– Ska du ligga å sova då vi andra roar oss? Inte går det för sig, upp med dig nu!
Yrvaken och en smula förvånad satte jag mig upp i sängen.
– Vafan… Har du stulit min nyckel din jävel?!
– Ja, nyckeln har jag stulit, men inte var det från dig din tok heller. Din sitter ju här på insidan av dörren ser du väl. Nä, jag har fått en bättre nyckel än din jag.
Det var Olle som stod i dörren. Jag brukade hålla mig undan från honom. Inte för att han var otrevlig eller något, men hans hjärna var helt vriden och många gånger gick det knappt att förstå vad han pratade om. Jag visste inte om hans förvirring var verklig eller ett sätt att hantera instängdheten, eller om det kanske bara var ett smart sätt att förvilla plitarna.
– Vad är det för jävla nyckel du har då?
– Du får väl komma ut hit å titta får du se om du inte tror mig.
Med ett kort grymtande slängde jag benen över sängkanten och drog på mig tofflorna. Jag ogillade att bli väckt mitt i natten, men min hjärna började vakna så smått. Om Olle hade en nyckel som fungerade in till min cell kanske den fungerade hela vägen ut?

Hjärtat hoppade till i bröstet på mig då jag kom ut i korridoren. Golvet var täckt av mörkrött blod, och de vita väggarna var nedstänkta ända upp mot taket. Jag öppnade munnen, men kunde inte forma något ljud. Det måste ha sett rätt fånigt ut, för Olle började skratta och slog sig för knäna.
– Hahaha, det du, nu har du nåt att bita i. Den här pliten plitar inte mer. Kolla här ska du se.
Olle drog med mig fram till hans cell dit han släpat in vakten. Det stack ut en blyertspenna ur vaktens hals, och det såg ut som att han hade fler sår på halsen. Så det var därför jag inte hade vaknat tidigare, han kanske inte var så dum Olle i alla fall. Det är svårt att ropa utan stämband och lufttillförsel.
– Åh fan.
– Nähä du, fan är det inte, det är bara en liten plit, en plit när han är som bäst, nämligen en död plit.
Olle flinade mot mig och plirade med ögonen. Han såg ut som ett litet barn som visade upp en teckning för sina föräldrar. Oskyldigt lycklig, men istället för att kladda med fingerfärg var han nedsölad av blod. Men nu hade min hjärna vaknat ordentligt.
– Haru öppnat åt dom andra?
– Du, det ska jag säga dig att dom där kan sitta där å ruttna. Inte ett skit har dom hjälpt mig med, och så lämnar dom sina skitiga tallrikar odiskade i köket, å inte ett gott ord har dom sagt åt mig sen jag kom hit.
– Jamen för fan, Olle. Vi drar ju härifrån nu. Du har ju snott en riktig jävla nyckel din jävla dåre. Vi får väl för fan ge alla andra chansen att dra härifrån också. Ju fler dom jagar desto större chans har vi att slippa undan fattar du väl?!
– Äh, jag vet inte det jag.
– Ge hit nyckeln för helvete så låser jag upp. Ska vi dra så ska vi dra så många som möjligt.
Jag slet nyckeln ur Olles hand och låste upp de andra tre dörrarna. Olle följde tätt efter mig, men protesterade inte.
– Kom igen grabbar, nu drar vi från den här hålan!
Jag ropade in i rummen och sprang vidare till avdelningen bredvid. Det var inte många som ville rymma. En del hade korta straff och andra hade planer på att räta upp livet. Men vi blev en skara på något dussin man till slut. Det var någon som ville bryta sig in på kansliet och leta rätt på de kontanter som fanns på anstalten. Jag visste att det inte var några stora belopp, så jag bestämde mig för att låta dem göra vad de ville, själv skulle jag i alla fall ta mig ut och bort härifrån så fort det bara gick.

Centralvakten satt och tittade på TV då vi kom dit. Han hade inte en chans. Det var flera som hade beväpnat sig med järnrör från gymnastiksalen. Han hann bara utstöta ett kort rop av förvåning innan hans skalle krossades. Jag tänkte inte så mycket på de två döda människorna, det var plitar som stod i vägen mellan mig och friheten. Ville dom jobba med sånt fick dom skylla sig själva. Det tog inte lång tid att lista ut hur vi skulle få upp grinden, och med tillgång till alla nycklar på anstalten hade vi till och med bilar. Jag slet åt mig en bilnyckel och sprang ut genom de öppna dörrarna. Den friska nattluften slog emot mig och spänningen sköt som blixtar genom hela min kropp. Äntligen fri, äntligen ute. Jag tänkte aldrig någonsin återvända.