Internetträffen

 
Tågstationen i Hultsfred är en trevlig liten byggnad med ett litet väntrum där det finns bänkar runt väggarna och en kassa där man kan köpa biljetter om man behöver det. Länstågen går med jämna mellanrum bort mot Nässjö till, men passagerarna är betydligt mer fulla än tågkupén brukar vara. Gunnar kramade handtaget på sin lilla resväska. Han hade ställt ifrån sig väskan på bänken och stod och tittade ut genom fönstret på den regnblöta gatan där det med långa mellanrum körde förbi någon bil emellanåt.

Hultsfred verkade vara ett väldigt litet samhälle, tänkte Gunnar för sig själv där han stod och funderade utan något bättre att ta sig för, men det behöver ju inte vara någon nackdel. Han tittade på klockan. Det hade bara gått några minuter sedan han klivit ur tåget, men tiden verkade släpa sig fram genom ett lerigt träsk i långa omvägar så det kändes nästan som om klockan stod still. Han hörde en tyst harkling bakom sig. Utanför körde en rostig ljusblå Saab förbi och han följde vattendropparnas väg med blicken då bilen plöjde genom en vattenpöl. "Ursäkta...förlåt?", hörde han en försiktig men något hes röst säga bakom honom. Han vände sig om. Där stod en yngre kvinna runt tjugo år med blont, något stripigt, hår slarvigt uppsatt i nacken. Några hårtestar hängde ner framför hennes ansikte där huden hängde slapp från kinderna. Hon tittade slött på honom med en litet tom blick i sina ljusgråa ögon. Till höger om näsan hade hon ett par större finnar och på vänster sida några fler, fast mindre. Hennes överläpp var något uppdragen så att man kunde se hennes ganska stora nikotingula tänder sticka fram i ett kraftigt överbett. På fötterna hade hon skotskrutiga filttofflor som tydligen hade varit med om en hel del umbäranden under sina korta liv. Under den mörkblå kjolen skymtade ett par tjocka, nedhasade nylonstrumpor. Hon hade en urtvättad mintgrön tröja på sig med några mindre fläckar på magen, troligtvis från kaffe. Över tröjan hade hon dragit på sig en glest stickad kofta av mörkgrått garn. "Är det du som är Gunnar?", frågade hon och granskade den långa norrlänningen med flanellskjortan instoppad innanför de nötta jeansen och kepsen något uppskjuten i pannan.

Gunnars hjärta började bulta så hårt att han trodde revbenen skulle knäckas. För några veckor sedan hade han suttit i en chat på internet där han träffat Latinogirl. Efter många långa e-mail hade de till slut kommit överens om att ringa och prata med varandra. Det första samtalet varade i flera timmar och rätt snart blev deras jobb lidande för allt de gjorde var att tänka på varandra, ringa och prata eller skicka e-mail och SMS-meddelanden på mobiltelefonen. Men hon hade beskrivit sig som mörkhårig med bruna ögon. Gunnar förstod inte varför en så vacker kvinna skulle ljuga om sitt utseende. För honom var det kärlek vid första ögonkastet. "Ja...", stammade han fram, "det är jag." Han log försiktigt med nervösa ryckningar i mungiporna. "Lena ringde och bad mig säga att hon skulle bli litet sen", sade hon och vände på klacken och gick bort mot kassan. "Vänta", ropade Gunnar efter henne, "Vad heter du?" Hon vände på huvudet med en något frågande blick och svarade att hon hette Beata. Gunnar sken som en sol. "Beata", sade han tyst för sig själv och smakade på det vackra namnet. Han kände sig som om hela världen omkring honom smälte bort och rann ihop till en pöl runt hans fötter. Allt som existerade nu var minnet av det sköna ljudet då hennes filttofflor släpade över marmorgolvets hårda yta och lukten av hennes andedräkt som fortfarande hängde kvar i luften omkring honom. Han visste att han hade träffat kvinnan som han hade drömt om att träffa hela sitt liv. Kvinnan som skulle göra honom lycklig, föda hans barn och som han skulle bli gammal tillsammans med.

Gunnar väcktes ur sitt dagdrömmeri av att ytterdörren till väntsalen smällde igen. En ung kvinna med solbränd, slät hud och mörkt långt hår kom in. Hon gick fram till Gunnar och log ett brett, skinande vitt, varmt leende och mötte hans blick med sina stora, mörka ögon. "Det är du som är Gunnar, antar jag", sade hon och log ännu bredare så att hennes smilgropar grävde sig djupare in i hennes kinder. "Jo", sade Gunnar och sneglade bort mot kassan för att se om han inte skulle kunna få en skymt av Beata. "Hej, det är jag som är Lena", sade Lena, "jag har bilen parkerad här utanför." De gick ut genom dörren. Beata stod gömd och följde dem med blicken. En tår rann nedför hennes bleka kind. Lena gick fram till sin bil, en vit Porsche cabriolet med röd skinnklädsel, och satte sig i. Det fanns inte så mycket utrymme, så Gunnar satte sig på passagerarsidan med resväskan i famnen. "Välkommen till Hultsfred", sade Lena och startade bilen. Det skrek till från däcken då hon rivstartade från parkeringen och körde iväg genom det lilla samhället. Gunnar kramade krampaktigt sin väska och bad en tyst bön att ingen skulle bli påkörd i den höga farten.

Lena bodde i ett hus nära Hulingen, så hon hade fin utsikt över sjön, men sömnproblem några nätter varje sommar då hon inte behövde sätta på radion för att höra på musik. De gick in och satte sig vid köksbordet. "Vill du ha något att äta", frågade Lena. "Jo", sade Gunnar. "Kanske senare?" "Jo." "Har resan gått bra?" "Jo", svarade Gunnar igen. Det blev tyst en liten stund. "Vad varm jag blev" sade Lena och drog av sig sin stickade polotröja. Hon hade ett djupt urringat linne på sig som på grund av hennes stora bröst svävade en bit utanför magen. Bröstvårtorna bildade små knölar på linnet eftersom hon inte hade någon BH på sig. Gunnar suckade tungt och tänkte på Beata. Lena tittade på honom och sög fundersamt på sitt pekfinger. Gunnar tittade upp från sina funderingar. "Jag måste gå nu", sade han. Lena såg förvånat på honom. "Hej då", sade Gunnar, tog på sig kläderna och gick ut genom dörren. Sedan vandrade han den korta vägen tillbaka till tågstationen.

För varje steg slog hans hjärta hårdare då han tänkte på Beata, hans drömmars kvinna. Direkt han kom in på stationen stegade han fram till kassan. Som vanligt var det ingen kö. Han frågade den något rundlagda mannen bakom luckan om Beata fanns inne. "Nej, hon är död", sade han. "Hon hoppade framför tåget för en kvart sedan. Ambulansen körde nyss härifrån med resterna av kroppen."

Gunnar tappade resväskan i golvet. Han förde upp händerna till ansiktet och lät gråten komma. Fylld av sorg stapplade han ut på perrongen och fram till spåret. Han stirrade mot blodpölen där nere och tårarna strömmade nerför hans ansikte. Genom sina fördunklade sinnen hörde han sedan ett skärande gnissel. Han vände blicken åt vänster. Länståget var precis på väg in. Gunnar log. Han skulle få vara med sin älskade i alla fall. Han lutade sig framåt och lät sig falla. Rälsen rusade mot honom och tåget kom närmare med bara ett antal meter kvar. Allting svartnade omkring honom och världen gled bort under Gunnars kropp.