Dagen vi glömde

Efter flera veckor av äventyr och hårt slit i nårra sveriges skogar har jag äntligen tagit mig hem från sverigeresans norra del. Alla vi som åkte iväg har nog samlat på oss många minnen, både positiva och negativa, roliga och jobbiga, och historierna som berättas för vänner, familj och bekanta kommer garanterat att vara både många och utbroderade. Men det finns en historia som ingen kommer att berätta. Det som hände den dagen vill ingen av oss som var med tala om eller erkänna som sanning. Trots det har jag bestämt mig för att skriva ned en så detaljerad berättelse som möjligt om vad vi gick igenom. Trots vår tysta överenskommelse om att glömma allt och lämna det bakom oss. Trots de konsekvenser som kan komma att drabba mig utifrån alla andras missnöje med att det som hände blir känt. För jag kan inte låta det hända som redan håller på att ske: att den dagen blir dagen vi glömde.

Det var morgon tisdagen den 24/8. Jag låg i sängen och såg solen skina in genom fönstret. Efter alla dagar med kyla, regn och blåst var det en välkommen väderväxling och det kändes som att det skulkle bli en riktigt bra dag. Vi var i Strömsund och skulle ägna dagen åt redovisningar från grupparbeten i marklära. Efter en stadig frukost lastade vi in ryggsäckarna i bilen och körde ned till campingens reception där vi skulle samlas. Som vanligt fick vi vänta en stund på den svarta forden och den röda chevan innan vi kunde åka iväg.

Varje redovisning hade förberetts av två olika grupper och den första redovisningen skulle göras av antingen den svarta forden eller bög-bilen, alltså, dvs, en citroen med registreringsskylten FAG. Anders Malmer singlade slant, men tappade slanten på marken. Han var på väg att ta upp den och singla om, men Frida påpekade snabbt och högljutt att det var bög-bilen som vunnit singeln. Mordiska blickar riktades åt hennes håll.

Vi gick iväg efter bög-bils-gänget till platsen där de skulle redovisa. Håkan var den som höll i det hela. Han drog igång med yviga gestikulationer, men ingen förstod särskilt mycket av hans breda blekingedialekt. Plötsligt ändrade sig Håkans kroppsspråk till ett ansträngt panikartat ansiktsuttryck med darrande händer som sökte sig mot magen. Håkan böjde sig framåt, böjde benen under sig och tystnade. Sedan tvärvände han och rusade mot skogen. Under låga kvidanden kämpade han med bälte, knapp och gylf och lyckades sedan äntligen slita ner byxorna. Höga brakanden ekade mot åskådarna, som faktiskt var åskådare eftersom Håkan inte hunnit in bakom buskarna. Det enda som överröstade Håkans brak var Fridas skratt där hon låg och vred sig på marken, men hon vred sig såklart av andra anledningar än Håkan. Detta gjorde naturligtvis att hon ådrog  sig ännu fler mordiska blickar från bög-bilens innehavare, även om också de hade svårt att hålla tillbaka lite fnitter då hela klassen roade sig. Plötsligt stelnade dock deras leenden och även de fick springa till skogs. Frida kippade efter luft. Vi andra skrattade också, men kanske mest av det genanta i situationen.

Anders Malmer beslöt att styra upp det hela innan hela klassen spårat ur fullständigt, så han tog upp oss i skogen, pekade på nån blomma som mest såg grön och tråkig ut, sedan berättade han vad vi behövde veta. “Men”, sa Linnea, “det var ju det VI skulle säga i VÅRAN presentation”. Men nån som är så liten kan man ju inte lyssna på, så ingen hörde vad hon sade.

Vi åkte vidare till nästa punkt där Ylva m.fl. skulle redovisa. Eftersom de var så nervösa pratade de väldigt lågt så ingen hörde vad de sade, men vi hade kul ändå för Petter och Jonas startade ett lingonkrig som snart alla var involverade i. Det gjorde kvartetten där framme ännu mer nervösa, så de kröp ihop bakom en tall där de slutförde redovisningen för en nyfiken skogssork. Till slut sade Anders Malmer “Neeej, hörnini, nu tar vi lunch här på hygget innan vi åker vidare”.

Jag och brorsan satte oss en bit upp tillsammans med Johan Ledin. Det dröjde inte länge förrän Emma och Ulrika satte sig tillsammans med oss. Vi diskuterade allehanda ting under lunchen och kom till slut fram till en diskussion om skillnader mellan stadsnära bygder och orter långt från civilisationen. Jag lyckades då häva ur mig att det finns fler snygga tjejer i kuststäderna än i inlandet. “Vaddå?! VI är ju här! Är inte VI snygga?” sa Ulrika. Hon såg både arg och besviken ut. Jag försökte förklara hur jag hade menat. Men hon gav sig inte. “Du vet ju för fan inte ens vad det innebär att vara snygg” halvskrek Ulrika och reste sig upp. Jag försökte lugna henne och säga att det bara ver ett allmänt uttalande, men det gjorde henne bara ännu argare. Till slut flög hon på mig, slog, klöste och viftade med armarna. Emma bara log. “Du ska fan inte säga nåt om snygghet din jävel” skrek Ulrika. Jag tog tag i hennes armar och höll i henne lagom så att Anders Malmer kunde ta henne åt sidan. “Åk vidare ni till nästa punkt så ska jag lugna ner henne” sa han. “Jag kommer efter sedan”.

SAR-gänget var nu på tur att redovisa (SAR är inte bara en dödlig sjukdom utan också Sara, Amanda och Resten). Liw kommenterade “Jävla hygge! Dom ska säkert släpa contortajävlarna hit också”. Vid det här laget började det märkas att tjejerna från forden började bli rosiga om kinderna, och deras beteende blev något mer lössläppt. Bög-gänget hade hämnats genom att späda ut fordarnas dricka på lunchen. Riktigt hur de hade lyckats är det fortfarande ingen som vet. I alla fall blev de mer och mer lulliga, och alla som varit med på en sittning vet ungefär hur det slutar, men jag berättar det i alla fall.

Till att börja med skulle naturligtvis SAR-gänget redovisa. Under redovisningen smög Frida fram och började nafsa Hampus i örat. Tuff hårdrockare som han är ignorerade han givetvis alla hennes närmanden till att börja med. Malin brottade ner Petter i lingonriset, tog ett rejält strupgrepp och ropade “Ger du dig?!” Petter hostade och kippade efter luft. “GER DU DIG?!!” ropade Malin igen. Men vi fick aldrig veta om Petter gav sig för Anders Malmer tyckte att Malins skrikande inkräktade på SAR:ornas redovisning så han avbröt det hela. Liw blev så upphetsad av hojtandet och bråket så hon klämde i med ett rungande “CONTORTAJÄVLAR!”. Anna satt bredvid Frida och fnittrade. Bög-gänget satt en bit utanför gruppen (ingen ville ha dem i närheten p.g.a. lukten) och betraktade det stigande tumultet med skadeglädjens omisskännliga glans lysande ur ögonen. Mård tittade på Frida och Hampus och såg ut att tänka att äntligen nån som fattat vad livet går ut på, sedan följde han deras exempel och började flirta livligt med Daniella, som var mycket mer motvillig än Hampus låtsades vara. Malin hade nu lyckats övertala Anders Malmer till att bryta arm, och det blev en både långlivad och vilt påhejad match. Amanda började gråta för att ingen ville lyssna på hennes del av presentationen som hon hade ägnat många timmar åt att förbereda. Sara tröstade generöst med kramar och smek. På tal om smek förresten så smög Frida och Hampus iväg mot närmaste träddunge. Mård hade lyckats nöta ner Daniella såpass att hon endast tafatt kämpade emot då han släpade henne till en annan dunge. Malin hade vunnit i armbrottningen, så SAR:orna började få lite mer gehör för sin redovisning och Amanda slutade gråta. Med Frida borta i dungen med Hampus började Anna känna sig ensam, och som vanligt styrde hon då stegen mot mig. Men under sina steg framåt var hon för upptagen med att kontrollera att bysten syntes lagom mycket, så hon såg inte hur hon klev utan snubblade och hamnade raklång framför mina fötter. Hon återhämtade sig snabbt. “Vill du ha ett blåbär?” frågade hon med ett förföriskt leende och blinkade med ögonen. Situationen kändes lite för välbekant, så jag kunde inte göra annat än att sucka. Mitt i allt reste sig Linnea upp med ett indignerat uttryck i ansiktet och skrek så högt hon kunde “JAG VILL OCKSÅ VARA STOR OCH GÖRA TUFFA OCH VILDA SAKER!”. David Lindberg log generat och tittade ner i marken. “Du kan komma med mig till en buske” föreslog han, men det föranledde bara en liten grimas från Linnea innan hon satte sig ner igen och surade. Anna skulle just lägga in andra växeln i sitt förförelseförsök men avbröts av ett gällt tjut från buskarna. Ut rusade Daniella med bar överkropp och uppknäppta byxor. Medan hon sprang försökte hon få på sig en tröja. Bakom henne hoppade en halvnaken Mård (alltså, inte ett djur utan Mård) och försökte få på sig byxorna. Sist kom vad man får förmoda var anledningen till det höga tjutet, nämligen en äldre man med glesa tänder klädd i skogshuggarens modekläder från sent 50-tal. Ena handen var instoppad i byxorna, den andra använde han för att vinka vilt där han flåsade fram med tungan hängande i ena mungipan. Men plötsligt tvärstannade mannen med en smått skräckslagen blick och rusade iväg in i skogen igen. Alla vände sig om för att se vad mannen stirrat på och där möttes vi av en än märkligare syn. Något som först verkade vara en albino-apa rörde sig mot oss, men jag insåg ganska snart att det bara var en naken Hampus Hamilton. Bakom honom gick en lika naken Frida och bar på en hög med kläder. Bakom henne kom sedan vad vi förmodar var det som fick mannen att tvärvända (om det inte var Hampus han sprang ifrån), nämligen sju uniformerade poliser som gick med dragna vapen i halvcirkel. Frida och Hampus började klä på sig och poliserna förklarade att de hårdbevakade och eskorterade alla älskande par i området eftersom man fått rapporter om en busktittare. Alla pekade och pratade i munnen på varandra, men poliserna verkade förstå vad vi menade, för de sköt mot diverse buskar här och var och sprang sedan in i skogen åt motsatt håll som vi pekat. Vi utgick ifrån att de skulle göra en kringgående manöver. Anders Malmer frågade om någon hade kommentarer på presentationen och Liw viftade med båda händerna. “Dom glömde säga att det här är jävligt dålig mark för att plantera contortajävlar på, precis som all annan mark” sa hon. Anders Malmer försökte då förklara att det var ganska ovidkommande varpå Johan Ledin tog sig ton: “Hörddudu! Hä finnsch inge mer vakkärt än en nårrlänchk tållheid!”. Liw blev förälskad och vi åkte vidare till dagens sista punkt.

Det var våran grupp eller mullvadarna i röda volvon som skulle redovisa sista punkten. Kronan föll på mullvadarna. De gick in i en mörk och tät granskog där de tänkte gräva en grop, vilket mullvadar i och för sig är rätt bra på, men skogen var för tät så de gick vilse. Det kändes som att det var upp till oss att rädda dagen, men Pelle och Hampus hade fastnat i sin vanliga diskussion om Stephen Hawkins teorier i kvant-fysik verkligen är vetenskap eller bara filosofiskt dravel, vilket medförde att de var omöjliga att kontakta. Brorsan hade försvunnit in i sin drömvärld så det var upp till mig och Anders. “Vi har annars våran redovisning som vi kan göra så fort vi tagit er ut ur granskogen” sa jag. Liw vaknade då till liv och klämde i med sin predikan igen: “Det är i alla fall inga contortajävlar!”, men alla hade slutat lyssna på henne för länge sen. Mitt uttalande ådrog sig dock en del mordiska blickar från mullvadarna, men jag har aldrig hört talas om att en mullvad skulle ha dödat någon, så jag kände mig inte särskilt hotad. Därför slutförde vi vår redovisning, räddade dagen, fick stående ovationer (eftersom vi gett alla andra ett någorlunda normalt minne från dagen) och sedan åkte vi hem.

Det du fått höra tidigare har alltså varit att “Visst, det var nån bra redovisning” men det är alltså en sanning med viss modifikation, för det var bara en som var bra, och den sanna berättelsen om dagen som alla vill glömma är just sådan jag nedtecknat den ovan, utan minsta lilla antydning till att förvrida sanningen. Det kan jag gå ed på.